Garaget på Malörtsgatan i stadsdelen Gårdsten i Angered är nybyggt. En vinterdag för fem år sedan stod dess föregångare i lågor. Vinden gjorde att även närliggande radhus hotades. Brandmännen sprutade kylande vatten på bostädernas fasader.

Då skedde det som inte får ske när det brinner – vattnet i slangarna sinade. Någonstans i brandposten i gatan hade det bildats en ispropp.
– Då känner man sig maktlös, säger Mårten Andersson.

I fem minuter betraktade de handfallna brandmännen hur vinden förde glödheta partiklar mot bostäderna. Räddningen kom i form av en tankbil från grannstationen i Kortedala. Radhusen kunde räddas.

Det är elva minusgrader när SKTF-tidningen besöker Angereds brandstation. Rimfrosten håller träden i ett bestämt grepp. Mårten
Andersson och några av hans kolleger i räddningslag 1 letar efter den olycksaliga brandposten från garagebranden.

Skulle den vara möjlig att använda vid en brand i dag? Svaret blir snabbt – nej. Brandposten är dold av snö och går inte, trots metalldetektor och GPS-koordinater, att finna.

Fast svaret var i det närmaste givet redan på förhand. Att skotta fram en ouppvärmd brandpost när det handlar om sekunder vid en utryckning är en orimlighet.

– Vi skulle ändå ha använt vatten från tankbilen, säger Mårten Andersson.

Vi lämnar Gårdstens höjder och tar oss ner till dalgången där Göta älv rinner. Varje år gör Mårten Andersson och hans mannar några utryckningar på älven. Det kan handla om oljeutsläpp och människor som hoppat från Angeredsbron. Den båt man använder står på en kärra på stationen. Nu ska iläggningsplatsen för båten granskas.
Även denna gång krävs bara en snabb blick för att svaret ska stå klart. Ett tjockt lager is täcker både betongramp och älvkant.

– Här går inte att få ner någon båt, konstaterar Mårten Andersson.

Kylan har hållit södra Sverige i ett ovanligt hårt grepp under inledningen av 2010. Och på brandstationen i Angered märks det. När det är under tio minusgrader är brandmännens träningspass inställda. Man får inte åka på larm svettig eller blöt och på så sätt riskera att bli nedkyld snabbare.

Den stora tankbilen som rymmer 10 000 liter är också med som extra säkerhet med vid alla utryckningar. Under SKTF-tidningens besök hämtas varmt vatten till tankbilen från förbränningsanläggningen i Sävenäs. På så sätt minskas risken att vattnet fryser. Och vid stationens portar hackas det is.
Kylan har gjort att man tidvis tvingats öpp­­na portarna manuellt.

– Får vi larm och tvingas öppna och stänga portarna manuellt kan det ta 30 sekunder extra. Normalt kan man öppna och stänga inifrån bilarna, säger brandmannen Tommy Emanuelsson.

Hittills i vinter har Mårten Anderssons räddningslag sluppit allvarliga situationer där kylan ställt till det. Men i minnet finns exempel. Som branden på Shells raffina­de­ri den kalla vintern 1986. I 17 minusgrad­er arbetade Mårten Andersson med att kyla byggnaden så att den inte skulle kollapsa av värmen.

– Allt blev is; slangar, allt. Vi kunde max arbeta en kvart i taget, sedan fick vi avlösning och fick gå in och värma oss.

I kylan tvingas räddningstjänsten tänka ett steg längre. Vid trafikolyckor räcker det inte att få ut personen ur bilen på ett säkert sätt. Nu ska den skadade också hållas varm. Samma sak vid lägenhetsbränder när drabb­ade och grannar kan tvingas vänta ute i kylan. Då gäller det att det finns en varm lokal för dem som evakuerats.

Brandmän och styrkeledare måste också klä sig rätt för att kunna arbeta utomhus en längre tid. Men där har Mårten Andersson nyligen fått välbehövlig hjälp.

– Vi fick nya tjocka kängor innan jul. Tidigare hade vi bara stövlar, det hade inte räckt till nu.

Pengarna räckte dock inte för att alla an­ställda skulle få nya kängor denna gång. Och även på andra håll inom räddningstjänsten har det stramats åt.

Tjänster har försvunnit och reträttplatserna för dem som inte kan vara med på utryckningar är i princip borta. Den som inte klarar de årliga fysiska proven kan förlora sin anställning.

Lönen är inte heller något som Mårten Andersson hoppar högt över – 26 800 kronor efter 30 års tjänst. Då ingår personalansvar för åtta personer och ansvar vid alla utryckningar. Dessutom helgtjänst varannan helg.

Trots det trivs Mårten Andersson på job­b­et. Ypperligt, faktiskt. Med omväxlingen, kamratskapet och med att verkligen hjälpa människor.
Han menar också att organisationen blivit bättre på stationen under senare år. En nedskärning 2005 – en förman i varje räddningslag togs bort – gjorde det dagliga arbetet mindre hierarkiskt.

– Alla tvingades ta ansvar. Jag räckte inte till för att få allt det vardagliga att fungera och var tvungen att delegera. Nu sköter exempelvis brandmännen övningarna själva.