“Oj, förlåt mig, nu måste jag ner i tvättstugan igen”.

Mari Jungstedt greppar nycklarna, ytterdörren slår igen och så blir det tyst i lägenhet­en. Det går undan. På fem minuter har hon hunnit sätta på kaffe, avstyra ett tele­fonsamtal, och i rask takt börjat beskriva processen hur en ny bok kommer till. Jag hinner knappt tyda mina anteckningar innan hon är tillbaka.

– Tänk att era läsare har röstat fram mig till Årets författare. Hur många får tidningen? Det är ju fantastiskt, säger hon med ett stort leende, torkar av bordet, langar fram koppar och fortsätter berätta om sina arbetsmeto­d­er.

– Just nu är jag inne i en super­intensiv skrivarperiod. Jag är helt fokuserad på den bok jag håller på med och kan inte tänka framåt. Sedan när den är klar öppnar jag mig för nya intryck igen. Och det märkliga är att det har fungerat varje gång. Det händer alltid någonting som leder fram till en ny bok.

Hittills har det blivit sju romaner. En om året sedan debuten 2003. Alla med Gotlandspolisen Anders Knutas i huvudrollen. Och alla har tillkommit på samma sätt: Någonting inträffar som formas till en idé i Mari Jungstedts huvud.

– Ska jag berätta hur Den dubbla tystnaden kom till?

Fjolårets kriminalroman, som SKTF-tidningens läsare utsåg till vinnare, ut­spelar sig på Gotland. Tre par, grannar och bästa kompisar i ett villaområde utanför Visby, ger sig av på sin årliga semestertripp utan sina tonårsbarn. Den här gången ska de besöka Fårö och vara med på Bergmanveckan. Förväntningarna är höga, men redan från början finns en mörk ton i den på ytan trevliga stämningen. Och när paren reser vidare för att övernatta på Sto­ra Karls­ö går det riktigt snett ute vid de branta kalkstensklipporna.

– Jag var på ett mingelparty och pratade med en kvinna. Nästan direkt börjar hon berätta om sitt fantastiska äktenskap. Samtidigt som hon pratar framträder en annan kvinna för mitt inre, en kvinna som jag vet har ett förhållande med hennes man.

– Det här satte i gång mina tankar om dubbelliv, hur människor kan leva nära tillsammans, under många år äta vid samma bord och sova i samma säng och samtidigt ha så många hemligheter för varandra. Det blev temat som tog form i mitt huvud.

När idén slagit rot tar nästa fas vid. Sommaren på Gotland ägnas åt research och att bygga upp en historia. Ganska konkreta erfarenheter kan spela in. Mari Jungstedt var själv inbjuden till Bergmanveckan, och åkte likt romanfigurerna i Den dubbla tystnaden en tur till de filmhistoriska platserna på Fårö.

Och kapitlet där en av kvinnorna ger sig iväg för att finna Ingmar Bergmans hus är väl ändå lite för detaljerat för att vara helt och hållet påhittat?

 – Jo, det var så hemligt var Bergman bodde och jag var såklart nyfiken. Jag körde runt på måfå, hamnade plötsligt framför en hög grind och förstod att jag kommit rätt, säger Mari Jungstedt och beskriver inlevelsefullt hur hon tvekade men ändå inte kunde motstå att trotsa förbudsskyltarna, gå grusgång­­en ner, kasta sandaletterna över den mur som omgärdar huset och ta sig över för att få sig en titt.

– Det var häftigt. Och jag var väldigt disk­ret.

Alla Mari Jungstedts romaner utspelar sig på Gotland där hon och familjen tillbringar somrarna. Research och synpopsis görs på sommaren och hösten. Sedan tar själva skrivandet sex månader.

Insidan av dörren till Mari Jungstedts arbetsrum är täckt av post it-lappar, en lapp för varje kapitel och en färg för varje person i den bok hon nu är mitt uppe i. Historien utspelar sig i modevärlden, så mycket kan hon avslöja. Och att berättelsen denna gång rör sig en bit från Gotland. Hon följer sitt synopsis, men inte slaviskt.

– Det kan ändras medan jag skriver. Man kan inte styra allting. Det roliga är att lämna öppet för den skapande processen. Det är skillnaden mot att vara journalist, att man får hitta på, det är fantastiskt.

Mari Jungstedt är journalist i botten och jobbade på Sveriges Televisions regionala nyhetsprogram ABC när hon började skriva. De första två böckerna tillkom medan hon fortfarande arbetade, men numera är hon författare på heltid.

Varför deckare?

– När jag började handlade det om att jag ville skriva något som var spännande, och se om jag kunde det. Det är roligt att skriva kriminalromaner. Jag tror att jag inspirerats av tv-dramaturgin när det gäller att fånga
tittaren eller läsaren från första sekunden.

Mari Jungstedt vill ge läsaren underhållning, men tillägger att hon också har en ambition att böckerna ska vara mer än förtröelse, att läsaren ska få en tankeställare och något mer att reflektera över. Hon läser många böcker själv och nämner bland andra Sjövall-Wahlöö som inspirationskälla. Men det är inte samhällskritiken som står i centrum i hennes egna böcker, utan människors relationer. Och hur barndomen påverkar oss.

– Min drivkraft är att berätta om barns utsatthet. Att barn tvingas ta på sig skuld och bära så mycket själva. Det grundar sig på ensamheten jag själv kände som barn, säger Mari Jungstedt och berättare om sin uppväxt med en alkoholiserad pappa, för­äldrarnas skilsmässa, bråk när de fortsatte att träffas och att hennes mamma blev sjuk.

– Ingen pratade med oss barn, frågade hur vi kände oss, hur vi hade det. Just den här utsattheten man har som barn har jag funderat mycket över. Och jag tänker på det i dag när jag ser så många ungdomar som saknar vuxenkontakt.

Kommer du att fortsätta skriva deckare, eller har du också tänkt pröva någon annan uttrycksform?

– Eftersom jag inte kan tänka framåt så vet jag inte vad som väntar. Men jag skriver bara det jag vill skriva, och just nu tycker jag att det är jätteroligt att skriva deckare.

Läsarna gillar det hon skriver. Mari Jungstedt tillhör toppskiktet bland de svenska deckarförfattarna. Över en miljon böcker är sålda i Sverige och böckerna har översatts till 20 språk.

Hur påverkas du av framgången?

– Jag får nypa mig i armen för att inse att jag faktiskt kan leva på det här, att det finns folk utomlands som läser mina böcker och att människor väntar på min nästa bok. All värme som jag får är en kick för mig.

– Men framgången påverkar inte alls mitt skrivande och hur jag jobbar. Det som styr mig är ju lusten att skriva och att berätta.