Tidningsrubrikerna för dagen är sotsvarta: ”167 BRÄNDER på en månad som CHOCKADE GÖTEBORG.”
Men i Biskopsgården är röken skingrad och de svedda bilvraken redan bortforslade.

– Välkommen till slummen! säger taxichauffören med ett skevt leende när bilen svänger in på Friskväderstorget, den centrala platsen i norra Biskopsgården.

Margareta Sjöholm skakar på huvudet när hon får chaufförens avskedshälsning åter­berättad för sig.
– Slum?! Den beskrivningen är så orätt­vis. Vi har kommit långt med Biskopsgården.Och man får aldrig ge upp, säger hon med eftertryck.
 
En löpeld av anlagda bilbränder har gått ge­nom Sverige på sistone. Biskopsgården, en stadsdel i Göteborg med hög arbetslöshet och tuffa sociala förhållanden, har drabbats hårt med väldigt många eldsvådor på kort tid.

– Förra veckan var jag jättearg. Det är all­deles för stökigt med alla bränder, säger Margareta Sjöholm, som är processledare för Bo Bra i Biskopsgården – ett samarbete mellan stadsdelen, bostadsföretagen och de boende med syfte att göra området mer attraktivt.
På Idépunkten, ett slags medborgarkontor där Bo Bra har sin hemvist, har hon genom panoramafönstret god uppsikt över vad som händer på torget.

I sammanlagt 30 år har Margareta Sjöholm arbetat i och för Biskopsgården, till en början som fritidsledare.
– Vid det här laget har jag kontakter i nästan varenda fastighet i Biskopsgården, säger hon.

För tio år sedan, efter några år i exil i and­ra stadsdelar, återvände hon och tog över rodret för Bo Bra i Biskopsgården som funnits sedan 1993. De andra delarna av staden var mer välordnade, och Margareta kände inte att hon behövdes lika mycket där.

Hur lyfter man Biskopsgården, hur tvättar man bort eländesstämpeln?
– Det svåra är att det är så stor omsättning på folk. Så fort människor får det något bätt­re så flyttar de vidare, bort från Biskopsgård­en.

Lösningen stavas bostadskarriär. I dags­läget består området av 72 procent hyreslägenheter. Nu satsar man på att bygga bostadsrätter och villor så att människor som får det bättre ekonomiskt stannar kvar.

Margareta Sjöholm har ett finger med i mycket av det som händer i Biskopsgården. Hon tycks sitta i tusen arbetsgrupper – ett nytt allaktivitetshus, rustning av naturstig­ar, planering av Biskopsgårdens dag, en ny busslinje, tryggare utemiljö för kvinnor.

Dessutom har hon sänt närradio i Biskopsgården med gäster i studion.
En av hennes viktigaste uppgifter just nu är att fräscha upp och förbättra det småsorgliga Friskväderstorget. Ambitionsnivån är hög.

– Det här ska inte bli vilket jäkla torg som helst. Jag jobbar utifrån vad folk tycker. Förankring är viktigt.

Plötsligt flyger Margareta Sjöholm upp från sin stol och stirrar ut genom fönstret.
– Jaha, nu har de fått tag på en fyrhjuling och kör sönder gräsmattan! ropar hon till kollegerna Benita Johansson, som är assistent, och föreningscoachen Hector Valeria.

Med ett killgäng som publik fräser en ung man runt på gräset invid torget, hjulen plöjer djupa fåror. Margareta Sjöholm hämtar en digitalkamera och fyrar av några bilder.

– Jag har köpt en kamera med superzoom för att kunna plåta. Jag blir orolig att saker ska bli förstörda och att folk ska bli rädda och inte våga bo här. Fotona kan jag få användning av så småningom.

Margareta Sjöholm poängterar vikten av att allt är rent och helt i området. Det är ett sätt att lyfta Biskopsgården och få folk att må något bättre.
Hon har en förklaring till nedskräpningen i stadsdelen.

– Jag tror att det bottnar i att folk är här fysiskt, men inte mentalt. Många längtar hem till sina ursprungsländer. De sluter sig och orkar inte engagera sig i den fysiska miljön, säger hon.

Denna kväll är det dags för så kallad trygghetsvandring, som Margareta Sjöholm har varit med om att införa. De boende bjuds in till en promenad i sina kvarter. Representanter från bostadsföretagen, trafikkontoret och park- och naturförvaltningen följer med för att fånga upp alla åsikter.
Kvällens runda har lockat ett 15-tal personer och går genom södra Biskopsgården.

En av vandrarna är Ulla Ahlquist, som har bott på Sommarvädersgatan i Biskopsgården i 30 år. Hennes missnöje är stort.

– Det är ett ganska bedrövligt ställe att bo på. Fastighetsägaren gör för lite och ogräset växer i midjehöjd, säger hon.

Igenvuxna avloppsbrunnar, trasiga lam­por, nedklottrade skyltar och parkbänkar som för­vandlats till kaffeved. Men långtifrån allt är fult och bedrövligt. Här och var blommar vackra planteringar, vit ulleternell lyser i skymningsljuset.
Den två timmar långa trygghetsvandring­en är klar och därmed har en liten pusselbit lagts för att förbättra Biskopsgården.   

Känner du någonsin att du vill ge upp?
– Visst blir jag trött på mitt jobb ibland, men jag får mycket tillbaka, annars skulle jag inte orka. Jag älskar Biskopsgården. Mitt hjärta, passionen, finns med.