Redan när du stiger in genom entrén till jobbet på morgonen är du registrerad. I alla fall om din arbetsplats har ett inpasseringssystem.

Allt fler arbetsgivare vill ha inpasseringssystem för att skydda sin egendom och sina anställda. Elektroniska passerkort
är billigare och på många sätt bättre än gamla nycklar och lås.

Inte minst för att se till att anställda bara kommer in i de lokaler där de bör vara. I och med att alla registreras kan arbetsgivaren i efterhand se vilka som varit på platsen om det händer något, till exempel stölder eller olika typer av skador.

Arbetsgivaren måste tydligt redovisa för de anställda vad uppgifterna från inpasseringssystemet ska användas till, eftersom hanteringen omfattas av PuL, personuppgiftslagen. Och bara ett fåtal utvalda personer får ha tillgång till de data som sparas.

–Informationen kanske skulle kunna ligga till grund för någon sorts lönesättning efter närvaro, man kan ju tänka sig vad som helst. Men om man vill byta ändamål måste man inhämta samtycke från dem som registreras, säger Oskar Öhrström, jurist på Datainspektionen.

Lagen säger inte direkt hur länge uppgifterna får sparas.  PuL säger bara att man får spara dem så länge de är nödvändiga för ändamålen.
–Om man har systemet för att kunna gå in och titta vilka som varit på jobbet om det blir inbrott bör ju uppgifterna kunna gallras ganska löpande om det inte har skett något. Man får inte spara uppgifterna bara för att de är bra att ha, säger Oskar Öhrström.

Förutom några utvalda personer på jobbet har även polisen alltid rätt att begära in uppgifter som är nödvändiga för en brottsutredning. Däremot kan andra personer inte få ut uppgifterna. Man har bara rätt att begära ut uppgifter om sig själv.

Den tekniska utvecklingen går snabbt. Redan i dag finns så kallade aktiva passerkort som du inte ens behöver dra genom en läsare. En variant är ”active badge” som är ett passerkort för att kunna positionsbestämma anställda. Kortet sänder var tionde sekund ut en infraröd signal som talar om exakt var du befinner dig.

Också kameraövervakning har blivit vanligare under senare år och det är inte bara banker och varuhus som håller uppsikt genom kameralinsen.

Stockholms stad har till exempel cirka 90 tillstånd om
kameraövervakning av allmänna platser. Det handlar om skolor, idrottsanläggningar, museer, bibliotek och parkeringshus. Sju av tillstånden gäller själva stadshuset.

Enligt Cecilia Forsell Eriksson, jurist vid länsstyrelsen i Stockholm, har det under senare år blivit betydligt lättare att få tillstånd att lagra det inspelade materialet.
–Före 1998 gavs det i stort sett bara tillstånd till liveinspelningar. Numera får de flesta rätt att spela in och spara banden, säger hon.

Det finns två lagar som reglerar kameraövervakning. Lagen om allmän kameraövervakning gäller registrering av platser dit allmänheten har tillträde, personuppgiftslagen, PuL, gäller platser dit allmänheten inte har tillträde.

Syftet med övervakningen är ofta att motverka stölder och skadegörelse. Men det innebär naturligtvis också att en bibliotekarie som lite försenad släntrar in på jobbet eller kommunsekreterare som smiter iväg på lunch också fastnar på bandet eller hårddisken.

I en månad får sedan informationen lagras i ett säkert utrymme dit bara en begränsad skara har tillträde. Ingen har rätt att plocka fram materialet för att undersöka när Barbro kom till jobbet eller när Bosse gick på lunch. På den punkten är lagen entydig. Men informationen finns där och ingen länsstyrelse i landet har möjlighet att kontrollera att den inte används på fel sätt.

Datorer och nätverk på jobbet ägs av arbetsgivaren, som därmed har rätt till i princip all information som finns i systemet:

• Vilka hemsidor du besöker.
• Vilken e-post du skickar och tar emot.
• Vem du chattar med om vad.
• Vad du skriver ut.

Nu gör nog inte din arbetsgivare så. Det finns lagliga och etiska spärrar, men knappast några tekniska eller praktiska längre. Den som vill snoka, kontrollera, övervaka har stora möjligheter.

Men glöm bilden av mannen i trenchcoat som sitter med lurar någonstans och lyssnar på vad du säger. Numera är det datorer som bevakar datorer. Smarta övervakningsprogram ser när du skriver ett ”olämpligt” ord, besöker en ”olämplig” hemsida eller utbyter e-post med en ”olämplig” adress. Då reagerar programmet och skickar en signal till den intresserade.

Utvecklingen drivs av en växande säkerhetsindustri i samarbete med underrättelsetjänster, polis och andra myndigheter, framför allt i USA. Men arbetsgivare som har intresse av att bevaka sina anställda är inte sena att hänga på.

Det finns personalövervakningsprogram som kan designas och finjusteras beroende på vad som ska bevakas. De kan exempelvis samla ”suspekthetspoäng” och skicka summerad information till arbetsgivaren när en anställd uppnått ett visst antal poäng.

Har den anställde exempelvis besökt konkurrentens hemsidor eller utväxlat e-post med någon där ovanligt mycket på sistone?

Även skrivaren kan vara en informationskälla för den som vill
spåra ”olämplig” post. De papper du skriver ut kan vara laddade med hemliga koder som talar om vilken skrivare som
skrev ut dem, var och när.

Bakgrunden är att skrivare och kopiatorer inte ska kunna användas för att förfalska sedlar. Men när möjligheten finns sker ofta en ”ändamålsglidning” och tekniken att spåra utskrifter används redan för brottsbekämpning i största allmänhet.
Att mobiltelefoner kan avlyssnas inser de flesta.

Men återigen är det inte mannen i trenchcoat som sitter och lyssnar, det är datorer. Det finns program som känner igen röster, detekterar ilska, noterar tveksamhet och spända tonlägen, vissa ord och mycket mer. De samlar information och levererar den till beställaren.

Det finns specialversioner av röstigenkänningsprogram som exempelvis kan signalera till en telefonförsäljare när kunden verkar vara mogen att ta ett köpbeslut.

Ett thailändskt företag, Vervata, som specialiserar sig på programvara för trådlös kommunikation, kan erbjuda avlyssningsprogrammet ”Flexispy”. Det marknadsförs bland annat som ett sätt att ”avslöja din otrogna partner” och kan lätt installeras i en mobiltelefon utan att ägaren märker något.

Den som installerar programmet behöver ha telefonen i sin hand en liten stund (ungefär en kvart, enligt företaget).

Med programmet installerat går det inte bara att avlyssna de samtal som görs i telefonen, det går också att lyssna till samtal i ett rum där telefonen finns, om den är påslagen.

Dessutom kan programmet läsa alla sms och e-post i klartext, ta fram listor på vilka samtal och textmeddelanden som skickats och tagits emot på telefonen samt tala om var telefonen befinner sig.

Detta är alltså program som vem som helst kan köpa och installera. Än så länge finns begränsning i vilka telefonmodeller som kan ta emot programvaran. Det krävs också att mobilen är ansluten till internettrafik.

Mobiloperatörerna har tekniska möjligheter att på distans, alltså utan att ha tillgång till telefonen, installera motsvarande spionprogram på en telefon. De kan också med hjälp av triangulering se var en mobiltelefon befinner sig på tio meter när.

Det sägs att ledamöter i stora företags ledningsgrupper brukar vara noga med att stänga av sina mobiltelefoner och ta ur batterierna innan de startar sina möten.
Allt för att undvika industrispionage via mobiltelefonen.

En skröna? Knappast.

Illustrationer: Lasse Widlund